Klockan ringde sex på morgonen. D ringde och meddelade att det ligger en katt överkörd på vägen ovan oss. Och det liknar vår katt. 

Satan i helvete, var min första tanke. 

Så klockan sex på morgonen stakade jag ut i pyjamasbyxorna och tog en pissnödig hund med mig. Men på grund av ett missförstånd hittade jag ingen katt och ringde D och sade att den inte är där mera.

D ringde något senare och sade att den nog fortfarande är där och missförståndet reddes upp. Vi det här laget hade flickorna vaknat så jag kunde omöjligtvis gå upp och se. Väntade på svärmor som kom lite före klockan åtta och vakta flickorna medan jag gick upp till vägen. Vid det här laget var kattstackaren redan ganska slarvig och platt. Spade och plastpåse senare kunde jag konstatera ;

Det var vår katt. Vår Sandybell hade blivit överkörd. 

Varför ? Har inte vi tillräckligt redan ? Måste det sparkas på oss, då vi redan ligger ?

På fjorton månader har vi nu förlorat tre katter. En försvann något efter flytten, den andra blev överkörd och skjuten för att sedan hamna i roskis och nu blev den tredje även den överkörd. Jumalauta.

Hulivilin Kalle <3

Världens speciellaste Felix <3

Nyaste stjärnan, Sandybell <3 Den enda katten jag vet som slukar Tupla och antibiotika som ingen annan.

Äldsta herren, min Romeo är nu ensam katt i huset.

Även fast jag är så ledsen och jag absolut inte ville det här. Så var jag förberedd på att hon kanske inte skulle leva så länge mer. Hon har tyvärr haft problem med UVI och kissat blod, därav många antibitokakurer. Har funderat en tid, när jag skall dra sträcket. För bara någon dag sedan beslutat var gränsen går. Jag skulle dragit gränsen få fort hon fått ont, eller att något inre organ slutat fungera. Så var det ju inte bara det kroppsliga. Då hon återvände från sin sommar-"resa", då hon var borta i var det kanske en vecka (?), så slutade hon komma överrens med vår andra katt. På den linjen har hon fortsatt, de har rykt ihop otaliga gånger, hon har fräst och sprungit och gömt sig så fort han kommit nära osv. Så hon mådde kanske inte riktigt psykiskt bra heller. 

Försöker liksom intala mig själv att det var väl så här det var menat. Det kanske var bättre så här. Fast det var ett hemskt öde. 

Så.. Vila i Frid, vår fina Sandybell. Vi alla saknar dig och önskar att vi fått ta detta på annat vis.

Måndag igen. Inte mig emot alls. Idag var ju Folkhälsandag i lekparken, och vi infann oss där igen. Tänker mig att det skulle få bli en såndär grej vi gör varje måndag.  Det råkar dessutom vara en sån tid som Lillasyster sover.

Måste säga att jag njöt som bara den medan under hela vår utevistelse. Så skönt !

Men lekstugan hade vi inte alls glömt fast det blev parken en stund idag. När vi kom hem fortsatte Lillasyster sova i vagnen, och vi dekorerade lekstugan lite. Men bara lite, eftersom väggarna först skall målas nästa år, så det är ju inte så stor vits att fixa allt nu.

Längtar till nästa år, då vi får fixa den färdig ! Själv trivs jag ganska bra där inne. Doften är doften av min Mofi. Och notera gärna det vackra golvet i stugan. Ingen matta skall komma där minsann.

En vimpel fick Amanda till lekstugan igår på sitt kalas, men den blev för lång tyvärr. Men pappers-vimpel passade bra.

Vimpeln som skulle hänga i lekstugan, passade bra runt Lillasyster säng. 

Även jag fick presenter igår, kransen ovan är en av dem, den hängdes upp idag. 

Vilken lördag alltså. Verkligen ingen avkopplande en. 

Eftersom det är kalasdag här hos oss imorgon så har den här dagen gått ut på att.. städa, städa, städa och städa.

Men nu är allt gjort. Allt från att rensa skiten från gården, badrumsgolvet skurat, blommorna vattnade, extra noga dammtorkning, dammsugat under soffan osv.

Och mittiallt knackar det på dörren och in kommer vår Mamma/Mommo och tar med Amanda upp gåendes till hallen och härja med henne i över en timme. Något lycklig tjej vi fick hem.

Han dendär blivande mannen min drog duktigt också sitt strå i stacken.

Har även snabbt grejat ihop med pappers-vimpel som dekoration imorgon.

Flickorna sov sött redan klockan nio så det betyder..

Me-time i mini-gymmet. Det blev en halv timme crosstrainer med max motstånd, och olika magmuskelövningar samt armhävningar.

Nu kallar duschen sen snarklådan.

Streesnivån inför morgondagen ligger redan högt. 

Har åter en sjukhusdag bakom oss. Nervositeten är alltid lika stor.

Men idag fick vi komma hem med ett leende på läpparna. Det förtjänar vi verkligen.

Fast vi har mycket kvar, så behövdes det här verkligen. 

Blev IKEA besök efter sjukhusbesöket. Snabbaste besöket hittills, men det var ett av kriterierna för att slippa dit. Det sista till julklapparna inhandlade nu, en till wc-pall åt Amanda, nya blommor att förstöra åt mig och Ahlgrens bilar åt Dani. Haha.

Så fick vi även Lillasysters leende på foto idag.

Inte så pjåkigt.

Blev rivig början på denna söndag. Sleva i mig en påse pikapuuro och ett glas mjölk med tanke på att fara ut på förmiddagslänk. Sen såg jag ut och konstaterade att jumppa-rummet inte såg så tokigt ut idag. Bra så. Halv timme crosstrainer och sedan övningar från boken jag fick av Sambon till födelsedagen.

En snabbdusch, aggressiv användning av plattång och lite mascara senare var det kalasdags. Idag var det min guddotters sju års kalas. Tösen fyllde redan förra veckan men hade kalas idag. Tänk att hon gått och blivit stor skolflicka redan. Det var just hon skrattade för första gången i min famn. Det var just jag matade henne med tårta på hennes ett års dag. Min älskade ögonsten. 

Av oss fick fröken en av sakerna som stod högt upp på önskelistan - hål i öronen. Och att valt att dömma på fröken min, då jag berättade varför jag hade köpt örhängen åt henne, så tror jag hon blev ganska glad. 

Satt just och funderade jag vad jag mer skall berätta. Har vi gjort något ikväll ? Nee, vi har ju bara varit. Så det var väl bra så här då. 

Som jag redan nämt flere gånger är November fullt av program, i vår familj.

På Farsdagen började vi morgonen med att väcka vår egna pappa här hemma, och ge kort och present.

På dagen gratulerade vi mammas man, som är Amanda halv-mofa. Efter det rusade vi till Amandas mofa och överräckte snabbt hans gåva. Fortsatte hem och fick Amandas fafa på besök och såklart ge hans gåva.

Senare på kvällen åkte vi iväg och gratulerade min Mofi.

Pappa, Mofa & Fafa fick handdukar med deras "namn". Amanda halv-mofa fick en bastuslev eftersom deras är sönder.

Min Mofi fick ett kort med Lillasysters fotavtryck och Amandas handtryck.

Igår var det sjukhusbesök igen, och de dagarna bokar vi inga andra program och på kvällen blev det långlänk med dogi.

Och idag fyller min mammas man år, och han tycker om kokos-bollar, så medan Lillasyster sov, bestämde jag och Amanda oss för att baka kokosbollar åt honom.

Annars bra men kokosflingorna tog slut. Tur så går de ju nog att äta också utan kokosflingorna.

Så kvällen har vi spenderat på kalas. 

Nu pyssla de sista dop-inbjudningarna sen nukkumatti.

Det blev aningen många dagar obloggat, men för att vara ärlig har jag inte haft något roligt för mig och alla långa sjukhusbesök mixat med den enormt psykiska påfrestningen vi har, så har jag faktiskt inte orkat. Vi tar dagarna som dom kommer och orkar sällan planera något eller träffa någon på detviset. 

Fast det känns motigt ibland, är det ändå en liten del som känns skönt i och med att det är November - som för oss innebär en massa kalas.

Motigt för att man igentligen inte skulle orka med något annat än det vi redan har. Jag ser ut som jag skulle blivit slagen med en slägga i huvudet, fast jag är fysiskt utvilad är jag så själsligt trött.

Skönt för att det betyder att man så där halvt tvingas inse att livet går vidare. Och för en stund, en sekund typ kanske glömmer alla bekymmer. Nog för att de hastigt kommer tillbaka. 

Idag har alltså varit sjukhus-fri dag så jag passade på att fara på en springtur, men blev kanske lite besviken på att jag inte orkade lika bra som förra gången men orken bara försvann. Länken var densamma 4,5 km, men jag promenerade den sista 0,5 km istället. 

Något som jag nu tycker att är tur - är att jag har de flesta julklappar färdiga, och idag hämtade jag sju personers julklappar från Matkahuolto.  Tog Amanda med mig, och så bestämde vi att bli på en liten fika-stund, bara hon och jag.

Munk & Kakao för mig. Glass för Storasyster. Båda två lika nöjda.

Och för att nu riktigt skryta, så var jag och Amanda ännu på tumis ut och gå med hunden.

På kvällen blev det mina systrars 16-års kalas. Nu glömde jag ju fota presenterna men till all tur finns det gott om dem på internet.

"Belibers" (?) som de är - blev de ganska nöjda över sina presenter. Så kanske jag inte är så pjåkigt storasyter.

Nu är det alldeles tyst i huset. Flickorna sover, hunden och katterna sover. Bara jag och Sambon vakna. När har det hänt sist ? Så jag funderar starkt på att fara och sova, jag med. Eller kanske pina mig att vara vaken en stund till för att krama min Sambo och berätta att jag tycker om honom.

Precis som jag trodde att inte alls Herr Avundsjuka skulle komma - så kom han. Har dock inte slått till så jätte häftigt - ännu.

Amanda har börjat med det att hon kastar mjukisar på sin Lillasyster eller det att hon "svipar" saker just som mjukisar så att det tar i Lillasyster, så har vi också det att Amanda skriker på flit så att syrran knycker sig och blir rädd. Tur i oturen har Amanda inte gjort det så det skulle tagit ont åt henne, utan hon har mera knyckt sig.

Vad gör man. Nå man blir ju först arg. Sen ångrar man att man blev arg och försöker i bästa mån förklara att vi älkskar henne precis lika mycket, och att Lillasyster är så liten att hon inte kan göra saker själv. Men hur mycket nu en treåring tar in vet jag inte.

Jag försöker så att Sambon har Lillasyster ibland, så jag kan vara med henne på tumis. Och tvärtom såklart.

Igår när Lillesyster ätit ordentligt och somnade till sin dagsvila som brukar ligga på två-tre timmar, så for jag och Amanda till parken.

Vi lekte i lekparken kanske en halv timme, så for vi sedan upp på Prästgårdsberget och klättade upp ända till masten.

Så lekte vi ytterligare en halv timme i parken då vi kommit ner från berget. Så efter tvåtimmars utevistelse for vi hem och äta.

Efter maten for vi till Mommo/Mamma för att äta plättar. Bror med flickvän infann sig även där, vilket var jätte roligt.

När vi väl kommit hem och jag läste bloggar vid nattningen, så fick man minsann sig en tankeställare av Kakkakaffes inlägg.

Herrejestas, det är aboslut inte vad jag vill för mina egna barn. Jag vill att mina barn nog skall orka vara med på gymnastiken, orka klättra i skog och mark, kunna göra kullerbytta, hoppa jämfota och gå på en planka. 

Jag blev helt till mig.

Fast jag inte alls är gammal så hör jag till dem som inte hade dator hemma då vi var små, det fanns inte heller tv-spel före vi var i lågstadieålder i vårt hem. Vi hade inga mobiltelefoner hemma. Jag kommer ihåg då mamma fick sin första mobiltelefon som var en gul Ringo. Då jag gick i lågis fanns det ännu telefonkiosk utan för Varuboden. Jag fick min första mobiltelefon på åk 4, det var en Nokia 3310, med den kunde man tävla om vem som hade längsta "masken" i "Snake". Jag kunde gå till skolan med orange byxor,limegrön t-skjorta och röd tröja och ingen reagera.

Jag hör till dem som byggt otaligt många kojor i skogen, klättrat i berg som min mamma definitvt inte skulle ha tillåtit, gått strumpfota på en lerig åker, gått ner i djupa sandgropar fast föräldrarna utryckligen förbjudit, lagat "soppa" på vatten, sand, sågspån, gräs och annat fint man hittat - och även smakat på "soppan". Jag vet hur man lagar får av kottar, och har även lekt med dem. Jag har cyklat och klättrat i träd och även fallit från dem och skrubbat upp knäna otaliga gånger. När man såg på VHS så hörde det lite till att det skulle "spraka" i rutan och hittade man inte fjärrkontrollen vat det inga problem för man kunde göra allt det på TV:n.

DET är vad jag vill att mina barn också skall få uppleva. Men endel av sakerna är kanske bäst att inte föräldrarna får redan på. För nu har man gjort så farliga saker, som kunnat sluta riktigt illa, men tur så har man klarat sig.

Fick önskemål om bröllopsinlägg igår - och vad glad jag blev ! Man får jätte gärna ge önskemål.

"Minna" önskade veta hur det går med planeringen, vad vi har kvar och så. Så jag anar ett långt inlägg.

Med bara lite på ½ år kvar ( Herregud, bara ½ år !! ) så har vi läget mer än under kontroll.

Då jag började planera bröllopet tänkte jag mera i stora banor, på de stora sakerna. Nu när tiden gått och man har fått tid att samla sina tankar och ideer så har sista tiden gått ut på små detaljer. Vilket det finns miljoner av.

Jag har ju aldrig planerat ett bröllop, så jag är livrädd att jag glömt något viktigt. Därmed har jag frossat bröllops checklistor i överdrift ( men det är väl inte så underligt med tanke på mitt nästan ohälsosamma förhållande med listor ) för att kolla att jag säkert tänkt på allt. Har även drömt flertal mardrömmar om att cateringen avbokat i sista minut, klänningen glömts, musiken varit fel, tärnorna på villoväg, festplatsen odekorerad och en massa annat. 

Det som varit lättast är det som man redan spenderat åratal med att drömma om - t.ex klänning, blommor, hår osv.

Det svåraste är absolut gästlistan. Man vill bjuda så många, men verkligheten slår tillbaka då man också själv betalar för cateringen. Sen måste man ju lite tänka på vilka man bjuder för att man vill ha där, och vilka som igentligen hör till "kanske blir sur" - kategorin.

Med det sagt så kan jag ju berätta att allt vad gäller ; catering, klänning, bokning av kyrka, väljande av tärnor, bokande av florist, kakbeställning, bordsdekorationer, inbjudningskort, menykort och "annan info"-kort, hår & make-up, smått kul till bröllopet, DJ, endel acenssoarer till bruden, solist, toastmaster, vigselringar, fotograf, gästlistan, festplats, gästgåvor och gästbok är färdigt.

Vad jag ägat mig åt senast är detaljer. Små detaljer som :

Vem delar ut riset ? - Marika

Vem för tårtan till festplatsen ? - Svärmor

Vem har barnen före och efter bröllopet ? - Mommo och Gamla-Mommo

Vem hämtar blommorna ? - Har inte fått svar

Vart träffas vi med tärnorna före bröllopet ? - Har inte fått svar

Fixat ihop de sista dekorationerna till festplatsen, tänkt ut saker som "barnens bord". 

Annat som jag också ägnat tanke åt är ; Tärnornas uppgifter, tidtabellen för den dagen, tärnornas tack-gåvor, de sista acessoarerna till mig dvs. armband och örhängen. Det är alltså endast planer so far. Vet vad jag vill ha men det skall bara verkställas.

Vad som är kvar :

• Verkställa det ovan
• En skiss över bordsplaceringen ( kan jag ju först göra då jag vet vem som kommer)
• Printa bordplaceringskorten ( samma sak som ovan)
• Välja bröllopsvittnen
• Sambon : Kläder, borddukar och utse bestman
• Tallinresa för drickorna
• Hindersprövningen ( kan göras 3 eller 4 månader före )
• Underkläder
• Tärnornas kläder
• Transport

Det var liksom det.

Måste ge mig en klapp på axeln, att jag orkat träna regelbundet trots denhär huvudlösa veckan vi haft bakom oss. Fast träningen lite blivit min "get away", min lilla tid att rensa huvudet och ta ut frustrationen. 

Och idag blev det ordentligt tränat ! Lillasyster var för första gången och sov hela vår vagnpromenad som räckte en timme, och så sov hon ute i vagnen ytterligare en timme, så jag fick äta i lugn och ro. Blev en god tonnfisksallad till lunch. 

Nu på kvällen blev det fyrtio minuter på crosstrainern och efter det magmuskler 15 x 3, ryggmuskler 15 x 3 och bara 10 x 1 armhävningar för då tyckte minsann barnen att mamma tränat färdigt.

Tacksam för denna dag. 

Kommer att ta en bloggpaus nu. Kan vara att jag kanske bestämmer mig för att blogga imorgon, kanske nästa år, eller kanske inte alls.

Just nu lever vi i en mardröm. En förälders högsta önskan, kanske krossas. Vi lever i ovisshet och kommer göra det i nångra veckor framöver. 

Jag klivet av min höga häst och faller ner på knä.

Och jag ber Er, före Ni börjar fråga en massa. Ställ dig själv frågan :

Varför vill jag veta ? Är det för att jag är bara nyfiken eller för att jag helt påriktigt bryr mig ?

Och ställer du frågan, får du acceptera att jag kanske inte svarar. För det kanske är för svårt.

Edit : Har på känn att jag uttryckt mig lite klumpigt ovan. Fast jag skrivit precis det kännt. Alltså känner att jag måste rätta mig lite ; Det är absolut inget livshotande ! Och hur det än blir så klarar vi det tillsammans.

Har god lust att ställa mig här och göra en happydance.

Är så glad. Kan inte sluta le.

Nu är sovrummet färdigt !

Så här såg det ut då vi flyttade in för lite över ett år sedan :

Nu, orsaken varför jag inte kan sluta le :

Man får gladeligen säga vad man vill, men JAG ÄLSKAR DET ! 

Nästa gång vi vill ha något liknade gjort tar vi gärna Axxells studerande hit igen ! Så duktiga och trevliga ! Rekomenderar verkligen !