Syn på äktenskap

"Anonym" hade lämnat en intressant kommentar i föregående inlägg.

"Fint med bröllopsflrberedelser. Men tänk om man ägnade ens hälften så mycket tid på art förberedelser inför äktenskapet (resten av era liv) som åt bröllopet (en dag) så kanske skiljsmässostatistiken skulle se annorlunda ut. Har ni funderat på framtida stötestenar och hur ni ska klara er igenom dem? Detta skriver jag inte som en pik utan som en påminnelse om att det är mera än en trevlig fest som bröllopet handlar om."

Utan att ta åt mig, måste jag ju faktiskt medge att "Anonym" har en point. I mitt läge fokuserar man ju faktiskt till hundra på själva festen och tänker inte på dylika saker som stötestenar när man väl är gift. 

Min blivande svärfar av alla människor sade " alla har dåliga sidor, man måste bara ta reda på om man kan leva med den andras dåliga sidor".

Efter 7½ års förhållande känner vi varandra rätt så bra. Efter att har bott tillsammans officiellt i fyra år, vet vi att vi kan leva med varandras "störande egenskaper" . Som vilka andra som helst har vi också haft vår beskärda del av motgångar. Till mångas förvåning har vi fixat det. Fast det känts som om man gått in i en vägg, så har vi ändå lyckats ta oss i rätt riktning.  

I vår nuvarande livssituation känns det redan som att vi är gifta. Vi har två barn och äger ett hus tillsammans. Förutom bara den faktorn att vi älskar varandra och vill dela resten av våra liv tillsammans, är också detta en trygghetsgrej om det skulle hända någon av oss något. De låter kanske lite tokigt att nämna den här trygghets-faktorn, för vi tycker ju nog faktiskt om varandra också.

Jag är medveten om att skillsmässostatistiken är mycket hög nuförtiden, men jag vill ändå tro att det finns dem som faktiskt klarar det. Jag tror och vill att vi skall göra det.

Vi älskar varandra, och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Det känns som att han är en del av mig. Vi som blev ett par som så unga, vi båda valde lite olika vägar ( t.ex studieorter), men alltid har vi mötts vid mitten.

Hur det än är, är Dani den jag vill krypa brevid i soffan på kvällen. Här sitter jag på soffan och ser på honom, och efter 7 ½ år, vill jag fortfarande fara över till hans sida och ge honom en stor kram. Han är mannen jag vill dela mitt liv med och vi är redo att ge allt för att få vårt äktenskap att fungera.

Så ett rent konkret svar på kommentaren ; Bandet och kärleken mellan oss är svår att bryta, och vi kommer kämpa in i det sista då det kommer motgångar. Vi får inte glömma varför vi lovade varandra evig trohet, vi måste komma ihåg varandra.

          

 

30.01.2014 kl. 20:52

Att beräkna..

..mängden alkohol som skall inhandlas till bröllopet, var ju ingen piece of cake precis. Hade skrivit ner på högt en lista, men nu då jag började påriktigt tänka och räkna så hade jag räknat champagne och vin helt i överdrift. Men fick tillägga sånt som öl, cider och lonkero.

Hade räknat upp till 120 glas med champagne och 240 glas med vin. Hahaha, så det blev lite i överdrift med våra 80 vuxna. Plus att det finns många ( ink. mig själv) som inte är vinälskare.

Då man tog bort flere flaskor med champagne och dunkkar med vin, och lade till några lådor öl, cider och lonkero blev ändå slutresultatet billigare.

I väntan på Estlandsresan. Och själva bröllopet..Houh !

      

29.01.2014 kl. 21:15

Dag 3

Dag 3 snart undan.

Hittade en ny sorts proteinkvarg i butiken idag och måste bara köpa hem och smaka. 

Så efter dagens träning var det passligt mellanmålstid, så testade då smaken Ugnsäpple.

Sjukt god alltså ! "Skyr sopii painonhallintaan sekä proteiinilisäksi aktiiviseen elämään" - står det och ganska bra stämmer det. Riktigt lika bra som naturella kvargen är den ju inte, men mycket godare. Minuset är att den är ganska kostsam. Dock inget jag kommer äta varje dag.

      

 

29.01.2014 kl. 20:51

Tisdag.

 

Andra dagen av "Superdietti" och riktigt bra går det. Känns bra att få äta typ hela tiden, haha. Här de senaste veckorna har jag ju gått på liknande matschema men tillåtit mig själv äta gott lite nu och då - och då man gav sig den tillåtelsen var det ju inte ens så frestande. Nu dock när det skall vara strängt så då börjar ju himon, just nu himo på poppisar men för första gånger ever var faktiskt Sambon och stöttade mig så jag klarade av att låta poppisarna vara. Och att jag tidigare uttryckt mig att träningprogramen var för lätt för mig - det får jag nu äta upp. Gårdagens benträning har varit riktigt bedrövlig idag. Tacksam över att idag har haft vilodag.

Lillasyster har idag fått smaka första gången på fruktpuré och det tyckte hon om. Smaskade riktigt. Imorgon en tesked igen.

Pappan i huset som varit sjuk, påriktigt sjuk. När han endast rökt fem cigaretter på en hel dag, då vet man att karln är sjuk påriktig, han har i varjefall idag känt sig bättre och varit ute och åka pulka med Storasyster. Efter utevistelsen underhöll sig Amanda med vattenfärg.

Så blev det badet för båda två. Den äldre trivs lite för bra i duschen att jag fasar över hur vattenräkningen skall se ut då hon blir tonåring. 

       

28.01.2014 kl. 22:12

Dag 1

Nu har det börja. "Superdietti" here I come.

Känns inte ovant eftersom jag redan gått på liknande i några veckor, dock inte lika skärpt som detta.

Bara smärtan från fredagens läkarbesök lagt sig blir det träning. 

Nice !

       

27.01.2014 kl. 13:11

Birthday party !

Här kommer bilder från lördagens födelsedagsfest ! En jätte lyckad sådan dessutom, hade så jätte roligt. Att få klä upp sig, sminka sig och annars bara laga sig fin hör ju inte precis till vardagen mer, därför känns det så roligt då man sedan har tillfälle för det. 

Eftersom som jag som vanligt var efter i tidtabellen och klockan redan var 21:30 då vi startade, hann jag inte fota presenten i form av Fresitaflaska och ett champagneglas som det stod "Birthday Girl" på. 

Äkta kameralaatu, men bättre än ingenting. Tack Pamela för bilderna.

 

Tack finaste Ni för kvällen. Ni vet inte hur jag uppskattade inbjudan och alla fina ord över hur glada Ni var att jag kom. Tack !

           

27.01.2014 kl. 12:45

1 dag kvar !

Jaa-a nu är det endast imorgon kvar sen börjar det nya. Kunde för ett par dagar sedan logga in och läsa matinstruktionerna och de nya träningsprogrammen.

En lätt besvikelse blev det ju angående matinstruktionerna - jag har ju nästan samma pågångs redan. Det enda som skiljer sig är morgonmålet och urvalet av grönsaker. 

Jag siktade ju igentligen på ett annat program - ett som är mera utamanande men det stod att det inte var för nybörjare, så jag valde ett annat som då skulle vara för nybörjare. Nå tydligen var jag ju inte så nybörjare som jag trodde.

Testade då träningsprogram 1 idag, och precis som det stod var det för nybörjare. Istället för det angivna 1 x 15 drog jag 3 x 15, och nu darrar mina armar ännu. Så huippu fiilis !

Tyckte att proteinpuddingen var tillräckligt dyr så jag var för snål för att köpa återhämtningsdricka - så jag slevade i mig en halv burk med grynost istället och en liter vatten där på.

Nu i duschen - ikväll blir det fest för mig ! Ingen fylla för mig, men ändå komma ut och ha roligt med vänner. Och några skuldkänslor har jag inte - jag är så värd det här.

     

25.01.2014 kl. 17:43

Nytt

Igår damp mitt nya nyckel-halsband ner i postlådan. Har länge sökt ett sådant men har inte hittat - så jag beställde av Scaleas Smycken.

Så fin ! Nu sku jag helt bra kunna fara på jobb liksom, hehhe !

         

25.01.2014 kl. 13:53

Väntar så..

Fredag it is ! Medan vi väntat på att herrn i huset skall komma hem har vi bland annat underhållit oss med läkarbesök och så har flickornas Mofa varit på besök och var snäll och lade eld i takkan och sökte in ved plus att han kastade boll med Manda och tog med henne in i bussen.

Efter det har det varit vetedynan och värkmedicin för mig och film för Amanda. 

Dagens höjdpunkt var när Neurologen ringde och pratade. Var så glad när jag fick berätta att allt gått bra, berättade även om min rädsla att det här inte är "påriktigt" men hon sade att hon nog skulle våga säga att det här är påriktigt och att jag skall njuta - vilket jag också gör. Så hade lite till provsvar kommit och de också var riktigt bra. Två provsvar väntar vi ännu på..Verkar som om att det kommer ta lääänge förrän det kommer en ordentligt diagnos på allt. 

Dagens : Grönskaksbiffar, wokgrönsaker och quinoa - gott och enkelt !

Snartsnart kommer Sambon hem !

           

24.01.2014 kl. 15:32

Torsdag

Torsdag, det betyder att det snart är fredag och då får vi hem vår Sambo & Pappa. Ska bli skönt, det känns nog när man är ensam med två barn.

Idag var det fyra månadersrådis, då den uteblev då vi var på sjukhus. Allt var riktigt bra. Fick låna hem en våg för att väga henne före och efter matning, eftersom det skulle följas upp att hon nu får tillräckligt i sig då hon fick lite för lite i sig på sjukhuset. Hon visade att hon kan svänga sig på sida och så visade hon hur fint hon lyfter huvudet och stöder på armbågarna tillika. Så visade hon hur glad bebis hon har blivit och pratade en hel del. Stolt Mamma här !

Efter det blev det banken, där vi gick igenom hur vi ansöker om pengar från Maddes barnförsäkring. 

Crosstraining trettio minuter, dusch, söka Amanda och butiksbesök så sitter vi nu i soffan och ser på Pocahontas och har det ganska bra.

      

23.01.2014 kl. 16:34

Klänningar åt små tärnorna.

Nu var lite till checkat på listan över saker som är kvar.

Amanda, min Guddotter och hennes lillesyster skall vara små brudtärnor, och nu är deras klänningar beställda.

Jätte söta klänningar köpa från Zalando

Tackgåvorna till solisten, pianister, tärnorna och toastmistressen  är påväg med posten som bäst. 

       

22.01.2014 kl. 19:35

Polaroid kamera

En polaroidkamera vid gästboken skulle ju vara häftigt. Att limma en bild av sig själv i gästboken och skriva en hälsning.

                Men är det så häftigt att man ska betala 300 € för det ?

   

22.01.2014 kl. 18:59

Scorpio

Har ju helt glömt att visa Er hur skorpionen blev. 

Nöjd ? Mycket.

   

20.01.2014 kl. 23:39

Känslomässigt om att vara mamma till ett barn med speciella behov.

Under den här hösten har jag fått många fina kämpemeddelanden. Många av dem innehåller " jag kan inte ens tänka mig hur du känner", de är ju i all välmening. Nu skall jag berätta hur jag känner - just idag.

Till Er förvåning känns det här helt bra. Jag mår bra. Jag är lycklig och tacksam för att det är just jag/vi som fick henne. Det är en ära. Visst hatar jag det att hon måste ha dessa strukturfel och epilepsi, och jag skulle när som helst ge mitt liv om det skulle ge henne en fullständig hjärna, men nu är ju bara realiteten den att hennes hjärna inte är fullständig. Och vad kan vi göra ? Skall vi sitta och låta det tynga ner oss ? Eller skall vi visa världen vad vi går för och kämpa, göra vårt bästa och tillika älska och stöda henne ? Tycker själv det senare alternativet låter bättre.

"Ett annorlunda barn" - det uttrycket använder jag själv ibland, men igentligen är hon inte annorlunda i mina ögon. För mig är hon ändå mitt barn. Hon är bra som hon är.

Jag har bearbetat detta piece by piece. Synskadan var en hård smäll, strukturfelen tog också på- men inte lika mycket. Då var jag mera tacksam över att det inte var en tumör det handlade om. Epilepsin - det var inte så hård smäll. Visst är det rent ut sagt fittigt, men jag känner flere med epilepsi som är fullständigt "normala" ( vad definierar normala igentligen? ). Detta var ytterligare ett hinder - ett hinder vi slapp över.

Under de senaste dagarna har vi fått vår belöning för sveda och värk. Det känns som om Madeleine har berättat sitt nu. Hon är som en ängel. Hon ler hela tiden, pratar där på, hon flaksar med händer och fötter, hon tar sån kontakt. Motoriskt har det ju hänt otroligt massor. Det är som om epilepsin hindrat henne, och nu då vi har den under kontroll har hon under dessa dagar gått häpnadsväckande mycket framåt.

Nu trivs hon på mage, hon håller huvudet högt ( med all rätt ;) ) och stöder på armbågar. Idag har hon även börjar lyfta fötterna i luften samtidigt. I förrgår vände hon sig på sida och försökte kämpa sig irunt, men misslyckades och blev ledsen till sist. Nu visar hon nog tydligt att hon vill på sida igen, men det har inte riktigt lyckats. Hon har börjat styra händerna bättre mot saker, men att få bra tag om dem lyckas inte riktigt. Tidigare då man höll henne i "flygplansläge" hängde hon som en påse nötter, men nu spänner hon sig rak som en käpp med huvudet upp.  

Idag hade vi besök av "ögonjumpparen" som även fick ta del av all framgång. Hon kunde även hålla med mig att det verkar som om hon skulle se de större kontrasterna. Hon berättade att många hon jobbat med har fått förbättrad syn då de fått epilepsin under kontroll. Jag förväntar mig dock ingen sånt - vågar ju knappt tro att den sociala och motoriska framgången är påriktigt. 

De negativa i mina tankar är ju att denhär framgången inte får stanna. Att något skall skita sig igen. Försöker istället tänka det här som en belöning, för nu har vi ju haft det tufft och vi förtjänar ju det här.

Så har jag ju konstant dåligt samvete över att jag fokuserat så mycket på allt detta kring Madeleine att jag är rädd för att Amanda skall tro att jag glömt henne. Vilket jag aboslut inte har. Försöker så gott jag kan att hålla, krama och pussa henne så snabbt som min famn är ledigt. Har ju tyvärr bara en famn och två händer.

          

 

20.01.2014 kl. 22:48

Projekt WD

Hur går det med Projekt WeddingDress då ?

Jaa-a det blev ju en lite ofrivillig paus då vi blev intagna på sjukhus. Att tänka på sig själv var ju inte prioriterig nummer ett precis. Äta måste jag ju, och höll mig till olika sallader och soppor. Jag som har en mamma gjord av guld, hade hämtat en massa frukt till mig så jag åt frukt istället för de läckra frestande munkkarna i kantinen. 

När vi slapp hem fortsatte jag där jag slutade, enkelt. Jag har tillåtit mig att vid kalas unna mig, för känner jag mig själv rätt sitter jag sedan och surar.

Som det nu ser ut så går det åt rätt håll. Vikten står på :- 3,5 kg & midjemått : - 6 cm. Tycker ytterrocken kommer på lättare men när jag ser mig i spegeln så ser jag ingen förändring. 

Den 27.1 börjar sex veckor av något helt nytt. Det är bekant för de flesta, då något mycket liknade syns på TV. Då unnas det ingenting. Då ger jag järnet. 

Är jätte exalterad inför detta. Vill att dagarna skall gå snabbare då detta kan börja ! ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ !!!

        

 

 

20.01.2014 kl. 09:42

Shopping.

När vi väl var i Iso Omena för att köpa Madeleines medicin, passade vi på att använda lite presentkort som Julgubben hämtat. Jaa-a plus lite till, hehhe.

Nya handdukar och lakan från Hemtex.

Jaa-a ny färg i håret skall det bli, då det röda slits så snabbt. Jag handlar aldrig örhängen, men nu kunde jag inte motstå. Så fick jag syn på handväskan ovan och det var ju kärlek vid första ögonkastet - nu har jag en skitsnygg skötväska !

Två perus tunikor, som duger bra här hemma.

Madeleine var som en ängel själv. Hon låg i vagnen och var så nöjd. Sprattlade och lade in en kommentar då och då. Inte en gång att hon skulle blivit missnöjd. Ett sånt charmigt litet troll med sina stjärnögon.

Jag tror barn förstår mer än vad vi tror och har ett sätt att visa oss. Madeleine var en rätt så missnöjd bebis ända fram tills vi fick MRI svaren, då lugnade hon sig otroligt. Och nu efter att vi fick reda på epilepsin är hon som en ängel själv. Kanske hon har fått sitt fram nu ? Hoppas av hela mitt hjärta att vi har hittat rätt balans nu. 

       

18.01.2014 kl. 20:30

Morgonstund !

Vaknade själv av en mardröm, tyckte att Madeleine hade en otroligt obekväm sovställning, så jag flyttade på henne och tyvärr väckte henne. Nå men vi hade efter det samma situation som igår morse. Jag vet inte om det var ett mini-anfall. Kan inte säga..Händerna flög inte, inte benen heller, kroppen spände sig inte men ögonen for lite konstigt, så jag kan inte säga om det var anfall eller inte.

Vi somnade om och vaknade först vid medicintid - sköönt !

Hade en skön morgonstund. Madeleine låg nakupelle och sprattlade på sin lekmatta, medan jag satt brevid och åt morgonmål. Självklart joinade hunden och katten med.

Tänkte att jag ringer Barnets Borg och hör hur vi skall göra med eventuell medicinhöjning. Jag har förstått att om denna dos nu hjälper så höjer vi inte. Så ringde och fråga hur vi nu skall göra när jag inte vet om det varit anfall. Ingen av våra skötare var på plats, såklart. Nå de sköterskor som nu var på jobb hade ingen sådan anvisning, så jag skall ringa pånytt imorgon och prata med läkaren. 

Själv anser jag ju att om anfallen nu är borta, och min unge är "tillbaka" och är sig själv så varför då höja dosen ? Men sen igen så är jag ju ingen neurolog heller..

Det värmer om hjärtat då hon idag har varit sig själv. Hon orkade vara vaken från klockan åtta och somnade just i min famn, hon har ätit med "normala" mellanrum, hon har pratat, orkar hålla upp huvudet, orkat sprattla på lekmattan. Det gör mig så glad, då hon blev helt tagen av medicinen och bara sov.

Nu är planen att Famo skall komma hit och vi skall resa iväg till Iso Omena, för att hämta Madeleines medicin. Tänk att varken Ingå, Karis, Ekenäs, Lojo eller Kyrkslätt har denna medicin. Nå följande gång kan vi söka från Ingå.

     

18.01.2014 kl. 11:10

Detaljer

Nu har jag beställt mitt armband till bröllopet. Ett sådant armand man annars också vill ha på. Enkelt men lite extra. Precis vad jag vill ha.

Så beställde jag även gåvor åt mina tärnor och andra som hjälper till med bröllopet. 

Älskar dessa små detaljer.

Det pirrar i tårna när jag tänker på att vi snart får ansöka om hindersprövning - IIIIIIK ! Snart händer det påriktigt ! Det är ingen dröm !

       

17.01.2014 kl. 18:42

Första dagen hemma.

Fredag. Känns liksom inte som fredag. Kanske som tisdag.. men definitivt inte fredag.

Det var som om vi fortsatt där vi slutade. Förutom besök har dagen gått i samma bana som tidigare - som visserligen känns tryggt. Det som är avvikande är ju att Madde sover mycket, tröttheten är en biverkning av medicinen, som kom åter på då dosen höjdes. 

Familjerådgivaren från hvc kom och hjälpa med olika kela-ansökningar, Mixu kom på té och hämtade med sig ett kort med rätt att tio gånger besöka solariumet. Hon sa att om nån är värd det, så är det jag. Blev varm inombords - känns fint att folk ser mig så. Flickornas Mommo uppenbarade sig mittiallt och fick nästan mitt hjärta att stanna.

Måste ju nämna det fina vädret, som vi tyvärr inte fick ta del av än genom fönstret. Såg direkt på morgonen att Amanda har feber, ögonen hänger, ungen gnällig och varm. Madeleine fick hemsk flunssa på Barnets Borg. Välkommen hem Cessi.. Nånä, det är inget jämfört med hur glad jag är att det inte under dagens lopp kommit några anfall. 

Funderar när jag skall våga tro att det kanske går vägen nu. Inte ännu i varje fall. Varje gång hon vaknar vaktar jag henne som höken och minsta lilla rörelse väntar jag mig att skall förvandlas till spasmer. För att sedan bli lättad av att de inte gör det. 

Det var ju lite obligatoriskt att knäppa bilder då jag var ut med hunden.

Nu kom min kärleksfulla Sambo hem. En förändrad man sedan vi kom från sjukhuset.

       

17.01.2014 kl. 15:58

Home Sweet Home

Hemma. Hem sköna hem. Att få gå omkring i huset, i sina egna spår, sitta i egen soffa och framför allt sova i sin egen säng, ingen kamera som filmar varje rörelse. 

Fylld med både glädje och nervositet steg vi in genom dörren. Nervositet över att nu sköta hennes medicinering ensam, att nu endast vi skall övervaka spasmera. Bara vi här, inga epilepsiproffs som står vid min sida och ger trygghet. Känns ju lite fånigt eftersom jag själv är närvådare och har delat hur mycket medicin som helst och själv har tagit hand om dylika anfall och även om man vårdat med omsorg och hjärtat på rätt plats är det en helt annan sak att göra det samma med sitt barn.

På nån minut kändes det som att Madeleine förstod att vi är hemma, hon slappnade av och låg på sin lekmatta och var glad. Till min stora förvåning kom spasmerna aldrig. Sov med henne brevid mig för säkerhetsskull så jag skulle märka ifall hon fick anfall, då vi inte mer har nån maskin som börjar skrika. Men spasmerna kom aldrig, inte ens fast hon vaknade på natten för att äta. Spasmerna uppenbarar sig oftast då hon vaknar. 

På morgonen vaknade vi, och då kom två jätte små spasmer. Först såg jag inte ens att det var en spasm, förrän jag sedan såg att hennes ögon slog volter. Så kom det en spasm till. Så var det färdigt. Mellan dessa spasmer var hon precis som sig själv - lade händerna i munnen och hälsade god morgon. 

       

17.01.2014 kl. 15:45

Från mitt hjärta

Då man är så här på sjukhus brukar man ha tid att fundera och tänka en heldel, vilket i dethär fallet kanske är ganska bra. Man kommer fram till vissa insikter, och märker att de igentligen funnits inom en själv, man har bara inte fått fram det. Under dessa dagar har kommit till den insikten att jag är STOLT över att just jag fick uppgiften i livet att få Madeleine. Jag är stolt över att nån sorts högre makt gav oss tilliten att vi klarar det, och att vi är rätt för henne. För att inte glömma hur stolt jag är är vara mamma även åt Amanda. Hon kom till mig för att jag aldrig skall ha tråkigt, och aldrig sluta le. Saknar henne enormt. Just nu har jag inga tvivel, ingen rädsla över hur jag skall klara detta. Jag är självsäker att vi klarar detta för det är menat att vi skall klara det. Och de dagar vi tvivlar finns det en massa fina människor irunt en som påminner oss att vi är kickass bra. 

         

15.01.2014 kl. 22:59

Hej från BB

Hej ! Igår var jag så nöjd över att få vara så här långt på vägen, att nu bara få fokusera på Madeleines jumppande och nu äntligen få njuta av familjelivet. Nåjoo snabbt blev man kastad tillbaka till verkligenheten. Klockan halv tre på natten, gick vi in genom Hesas barnklinikens dörrar. Precis som jag gissade har hon Infantila Spasmer med ett enklare ordval baby epilepsi. Tydligen var ödet inte färdig med oss. Tusen känslor snurrar i huvudet. Jag tycker ju att vi förtjänar lugn och ro. Vi som fallit, och just stigit upp blev åter kastade på golvet. Nå, vi stiger ju nog upp härifrån också men jag blir bara så lä på allt detta. Vi förtjänar att få andas ut nu ! Får se när jag skriver nästa gång, då vi inte har en aning om när vi slipper hem. 

13.01.2014 kl. 22:23

Små saker.

Här glädjer vi oss åt små ting.

Små ting som när Madeleine gör framsteg i utvecklingen. Inte så stora saker, som andra kanske noterar destumer, men sånt som vi ser då vi inte tar de förgivet.

Att det kan glädje en mammas hjärta då hon börjar le mer, hon har börjat prata mera och det låter ju så underbart, hon har börjat försöka styra händerna mot saker och försöker greppa tag. Ibland lyckas det, ibland inte. Oftast styr hon dem riktigt rätt, men får inte riktigt grepp, men då hon får grepp styr hon det mot munnen. Så som det skall gå till. Nu kan hon också ligga i babygymmet en längre stund och vara riktigt nöjd. Hon sprattlar med både armar och ben, inte så häftig som andra barn - men hon sprattlar ju ändå något. Så har hon börjat "spänna" kroppen så att det vinglar lite åt någondera sida och då man lyfter henne i "flyg-ställning" spänner hon kroppen mer än tidigare. Då hon ligger på mage kan hon lyfta huvudet riktigt duktigt, men det krävs att hon har mätt mage, är pigg, att blöjan är torr och att hon allmännt skall vara på gott humör. Hon har börjat känna, bland annat på sina egna händer och på sina ben, och även personen som håller henne. 

Det kanske inte låter som mycket men hos oss är det glada framsteg. Vi jobbar ju hårt för dessa framsteg. Vi jumppar åtminstone en gång per dag, och om frökens humör tillåter jumppar vi flere gånger.

Visst kommer det stunden jag blir ledsen då andras barn är långt före, men det är så här verkligheten är och tillika känns det fel att jag blir ledsen på den, för det finns inget jag kan göra. Det finns stunder jag blir arg på folk som inte verkar värdesätta det dom har. 

Även fast humöret går som vågorna ibland, tycker jag ändå att jag lite bättre kan berätta om vår situation. Folk frågar som om det skulle vara självklart att Madeleines liv börjat bra, och visst blir de lite tills sig då jag säger annat än de förväntar sig. Men då sanningen är sagd, så är de inte och behandlar mig eller Madeleine något annorlunda. Varför var jag igentligen rädd för andra människors reaktioner ? Ingen har verkat tycka så där äckligt synd om oss, så dom jag var rädd för. 

Inkommande vecka slipper vi igen något steg framåt då vi på tisdagen har läkarrådgivning - det skrämmer mig redan nu vad läkaren kommer skriva. Jag vet ju att hon är efter - ändå vill jag inte höra det.

På onsdagen har vi igen Fysioterapi, det skall bli riktigt roligt att fara tillbaka dit. De är så vänliga där.

Och besöket på Barnets Borg som skulle bli på våren, blir redan nu på torsdagen. Det som sades ta tre månader tog bara några veckor. Vi klagar inte. Vet inte riktigt vad besöket kommer gå ut på men nu blir vi säkert lite klokare efteråt.

Att sådant.

       

12.01.2014 kl. 23:35

Söndag !

Det blev en söndag med korvsoppa till mat, utevistelse, kalas och sånt. Inte illa alls.

Det är var vår söndag var gjord av.

Vågar inte lova att jag bloggar imorgon eftersom jag blir YH-Mamma igen. Suck ! Får se hur det går med träningen denna vecka.

       

12.01.2014 kl. 23:29

Två dagar i ett !

Efter att har gjort "ingenting" i fyra dagar, var det riktigt roligt med lite Fredagssällskap. Först kom Madeleines gudmor på kaffe, och när den ena for ut kom den andra in. Den andra var ingen mindre än min småkusin Linda, som tog med a piece of heaven , vår stora svaghet - Dajmkaka. Så jag fuskade. Var det värt det ? Kanske. När ungarna sov blev det vår specialitet - Skräckfilm ! Skräck var rätta ordet, dessutom. Filmen hamnade på högst upp på de mest skrämmande skräckfilmer jag sett. 

The Conjuring heter filmen. Nedan är trailern.

 

Var kanske inte det bästa draget att som småbarnsmamma, lägga sig klockan två på natten. Trögt var ett passande ord på morgonen, men som man bäddar får man ligga. 

Så kom den - den efterlängtade snön. Inte efterlängtad för min del, utan mer för Amandas del. Amanda var dock inte så imponerad av snön som jag hade väntat mig. Däremot var hunden otroligt lycklig. I samma veva som vi fick besök av Sambons guddotter med familj, måste jag ju ut och knäppa några vinterbilder.

Eftersom jag föll för frestelsen igår, arbetade jag bort den idag. Fiilisen på topp under hela fyrtio minuters crosstrainer-passet, men efter det när jag satte mig på magmuskelbänken, rev det till i nedre högra sidan. Det rev så illa att jag fick sluta. Gjorde i lugn takt de muskelövningarna som inte tog ont, och fortsatte sedan på crosstrainern igen eftersom det kändes bäst. Jag fick dock mina femhundra kalorier brända och är rätt så nöjd fast jag fortfarande har fasligt ont.

Nu pikipikilite Criminal Minds sen snarkofagen.

      

11.01.2014 kl. 23:39
 
Kallas Cessi. 
Tjugotvå år.
Mamma åt Amanda & Madeleine.
Gift med Dani.
Skuldsatt husägare.
Jobbar som mentalvårdare.
Har en svaghet för vackra ting, gubbrock och avocado-smörgås.