Förbered Er på långläsning. Skall försöka göra det så redigt som möjligt. 

Det började på söndagen. På kvällen efter att Amanda somnat såg vi nya avsnitt av NCIS och det blev rätt så sent. Klockan 01:00 kände jag den första värken. Jag märkte genast att den var annorlunda som de andra värkar jag haft. Tänkte inte mera på det och gick till sängs.

Drömde på natten att jag hade värkar, och vaknade till att det var riktiga värkar jag hade. Drömmen var sann. Yrvaken som jag var orkade jag inte notera det destumera. Vaknade varje gång en värk började, sneglade lite på klockan och konstaterade att värkarna kom med ca. 20 minuters mellanrum.

När klockan nått fem kunde jag inte mera sova mellan värkarna utan började lite ana att det är påriktigt nu. Började klocka värkarna. Cirka femton minuters mellanrum. Nu började värkarna vara ganska sjuka. Steg upp, gick på vessan, släppte ut katterna och sånt. Tidigare har sammandragningarna slutat eller fått längre mellanrum då jag rört på mig. Nu kom de bara tätare, och gjorde sjukare. Nu kom sammandragningarna med tio minuters mellanrum. Textade mamma och förberedde henne på att kanske få komma och agera barnvakt. Gick på vessan igen och märkte att jag trott helt fel. Jag trodde tidigare att slemproppen gått, men jag hade fel - NU for den. Nu kom sammandragningarna med nio minuters mellanrum, plötsligt blev det bara åtta minuters mellanrum. Nu ringde jag mamma och bad henne komma över.

Packade med det sista till BB-väskan medan vi väntade på att mamma skulle komma. Då mamma anlände kom värkarna med bara fem minuters mellanrum. Ringde Lojo och meddelade att vi är påväg. Resan till Lojo gick minsann snabbt och vi anlände passligt till skiftesbyte, så  togs CTG-kurvan en halv timme, tills sedan en barnmorska kom. Sammandragningarna var fortfarande med fem minuters mellanrum. Får nu Litalgin intra muskulärt, men det hjälper inte det minsta.

Barnmorskan undersökte mig och konstaterade att jag "bara" var två centimeter öppen. Great, tänkte jag, vi blir väl hemskickade härifrån ännu. Så blev inte fallet. Vi förlyttades till ett rum och eftersom klockan nått åtta serverades jag morgonmål som jag åt medan jag satt på "pomppo-bollen" och med en dyna emellan, lutandes mot sängen. Barnmorskan börjar fixa igång badkaret.

Klockan 09:20 sjunker jag ner i badkaret och känner mig relativt avslappnad. Kan ännu koncentera mig bra på värkarna och andningen. Känner mig som en vinnare som skötte mig så duktigt. Efter en stund kommer de där sendragen i vänstra benet igen som jag var bekant med några veckor före förlossningen, men denna gång gör det ännu sjukare och jag börjar svära av smärta.

Klockan 10:00 kliver jag ur badkaret och sammandragningarna tar mig med sån fart att jag håller på att tappa fattningen. Värkarna bara kommer och kommer, utan paus, tillika som sendraget i benet håller i sig. Barnmorskan kollar läget - och jag är 4-5 centimeter öppen, och hon spräcker hinnorna och fostervattnet går. Barnmorskan ringer anestesiläkaren, som kommer efter bara några minuter. Jag ser henne inte alls, bara ligger och försöker koncentera mig på värkarna.

Nu kommer vi till det skedet jag får en dödsönskan.. Jag ligger på sängen i otroligt obekväm fosterställning, med värkar och sendrag. Kommer ihåg hur det här fungerar. Jag försöker mitt bästa för att ligga stilla fast jag har så ont. Anestesiläkaren har svårt att få epiduralen rätt. Jag har tappat räkningen på hennes försök att få epiduralen rätt.

Jag får panik av all smärta. Sammandragningar utan mellanrum, sendrag nonstop i benet och ett enormt tryck i ryggen av alla stick.Jag skriker rakt ut av smärtan. Jag skriker inga ord - bara rakt ut. Jag har en svag minnesbild av att Dani pajar min hand medan jag bara vrålar av smärta och tårarna rinner.

En apparat börjar skrika och en till läkare kallas på plats. Babyns EKG-kurva är inte som den skall.

En halvtimme senare dvs. kl. 11:00, och sex försök senare till att få epiduralen på plats, får läkaren ÄNTLIGEN epiduralen på plats och lämnar rummet. 

Rummet fylls av folk, jag vet inte hur många och är för trött för att ens orka notera något, för trött för att reagera på värkarna vars smärta inte ännu hunnit börja avta. Ligger bara och gråter av utmattning. Får klart för mig att det måste tas ett blodprov från babyns huvud för att veta att babyn får tillräkligt med syre.Provet tas och det visar sig att babyn nog mår bra, men antagligen också fick panik, då jag hade det.

Nedre läget kollas och under den tiden som ansestesiläkaren och den andra läkaren var på plats hade jag öppnat mig från 4-5 centimeter till hela 8 centimeter.

Det berättas för oss att babyn har mycket hår, och att det mörkt. En liten ljusglimt för mig och jag orkar skämta med Dani, och frågar om han vill ha faderskapstest nu, eftersom vi båda var bombsäkra på att det skulle komma en liten Amanda-kopia dvs. nästan skallig med några riktigt ljusa fjun på huvudet.

De två sista centimetrarna som är kvar, ligger jag ensam i rummet ( Dani tog endast rökpaus, och kom tryggt tillbaka sen)  och halvsover och försöker samla krafter inför kommande. Börjar känna flere enorma tryck och när det börjar bli riktigt obehagliga ringer jag på klockan. Läget kollas och jag är nu fulla 10 centimeterar öppen. Jag ber om förlossningspallen eftersom jag tyckte om den då jag födde Amanda.

Klockan är 11:40 då min rumpa landar på pallen. Jag hinner just och just få ner rumpan så kommer ett enormt behov av att krysta och jag får deja vú från 2010. Det känns som jag lämnar min kropp och svävar ovanför den, och kroppen sköter sitt helt och hållet. Bara efter två krystningar säger barnmorskorna åt mig att sluta krysta. Jag rycks tillbaka till mina fulla sinnen, och frågar förvånat om det var färdigt redan. Barnmorskorna skrattar och menar att det var färdigt nu.

Efter bara tre minuter, dvs klockan 11:43 föddes vår älskade och så efterlängtade dotter. Jag kommer ihåg att jag fungerade ungefär lika som 2010, lutar mig bakåt med vårt lilla gråtande knytte i famnen och gråter av lycka. Frågar om det är en flicka som det sades åt oss på ultrat, vilket var korrekt.

Mamma och dotter förflyttas tillbaka till sängen. Pappa klipper av navelsträngen. Jag börjar amma, tillika som barnmorskan kollar om jag behöver sys, vilket behövs. Fyra stygn och nästan en timmes ammning senare är Pappa och barnmorskan och far och tvättar, väger och mäter vår lilla fröken. Vår andra dotter är nästan exakt lika stor som sin storasyster. De är precis lika långa, och vikten skiljer endast tio gram.

Pappa tar sin dotter i famnen och sitter och bekantar sig med henne medan jag går i duschen. Jag hade förlorat endast 300 ml blod och hålls denhär gången på egna ben hela duschstunden. 2010 duschades jag av barnmorskan medan jag själv låg på golvet för jag tänkte svimma hela tiden - så jag tycker nu 2013 att det var lite trevligare stund.

Brickan rullas in och jag äter och dricker tillika som jag ammar igen. Efter ammningen är färdig förflyttas vi till vårt rum. Jag tycker jag känner mig ganska behaglig och mänsklig i jämförelse med 2010, då jag kände mig så söndertrasad och kunde inte sitta ordentligt på flere veckor. Känner mig så till lags att jag tillåter besök den dagen.

Dani lämnar sjukhuset för att åka och söka den nyblivna storasytern. Hon kommer springandes in i rummet och ropar : "Heeeej mamma". Amanda konstatrerar att babyn inte mera är i mammas mage, och frågar om jag nu kan hoppa med henne på trampolinen. Famo och Mommo infinner sig nu också på BB. Amanda vill snabbt hålla i sin lillasyster och vill inte heller ge henne ifrån sig då Mommo frågar om hon får ta lillasyster i famnen. Men myrorna i byxorna tar snabbt över på Amanda och de andra får hålla lillasyster i famnen.

Vi får också besök av Danis gudföräldrar och av Frökens blivande gudföräldrar. När besökstiden är slut blir ännu Dani, Famo och Amanda kvar en stund, tills det blir dags för dem att åka hem för att Amanda börjar ha sovtider. Efter dörren stängs gråter jag nästan lika mycket som Amanda. Både av lycka och saknad. Saknade Amanda så mycket, men tillika så lycklig.

Tänk, nu har jag två barn. Jag har blivit given två otroliga underverk. Det finaste och dyrbaraste i mitt liv. Nu har jag två döttrar, båda två lika vackra, lika älskade och efterlängtade.

Sista rådis-läkarkollen, fick jag ju remiss till Lojo och idag hade jag tid.

Läkaren var mycket trevlig och duktig. Ingen svenska, men det störde mig inte. Nästa hellre så, är så rädd att glömma finskan då jag inte jobbar mera.

Gicks igenom mina alla tusen urinvägsinfektioner och gårdagens blodprov. Gårdagens blodrov visade njurarnas funktion - vilket var riktigt okej. Dock måste mitt urin kollas upp ordentligt också efter förlossningen och om det inte sen heller ger med sig dessa "bobbor" måste jag på vidareundersökningar. Och så skrevs det ut antibiotika åt mig.

Huvudorsaken till besöket var att rådisläkaren ville säkra babyns storlek och fostervattenmängden. Rådisläkaren tyckte babyn kändes så stor.

Ultran visade inget avvikande och vår baby beräknades vara ca. 3300g.

Så kollades också "tillståndet" i nedre regionen och till min glädje var jag nu även öppen. Så även denna läkare förutspådde att det inte torde ta länge så får vi vår baby.

Tummen upp !

Idag var det rådis-besök först på schemat.

RR : 120 / 77 p. 109

Fast pulsen varit på högre sidan halva graviditeten, så vänjer jag mig inte. Fortfarande lika obehagligt.

Vikt : + 0,5 kg

Blev faktiskt lättad att det "bara" ökat ett halvt kilo, med tanke på vad jag stoppat i mig. 

Hb : 101

(Y)

Fundusmått : 32,5 cm

Sjunkit ordentligt sen förra besöket

Babyns puls : 140-160

Svullnad : + 

Ganska bra idag faktiskt. Oftast samlar det ju på sig till kvällarna.

Annat : Pratade mycket om mående, och fast jag vet det själv så var det ändå skönt att höra nån annan säga det " det är helt normalt", det att vara lite deppig den här sista tiden.

Pratade också mycket om alla tecken jag fått de senaste dagarna, och mödrarådgivaren svarade att det är kroppen som förbereder sig för förlossningen ( vilket jag nog redan visste ). Jag är så fascinerad av hur kroppen funktionerar. Mödrarådgivaren förutspådde att det inte tar länge mera så har vi vår älskling här. Fast jag vet att ta det med en nypa salt, eftersom jag hört orden tidigare och gick över beräknat två veckor.

Fast jag tycker jätte mycket om vår mödrarådgivare i Ingå, så måste jag säga att jag hoppas vi inte syns nästa vecka, haha.

Jaa-a vad skall jag säga annat än att jag får väl bara lov att erkänna att jag också kan "boa".

I förrgår var det städning och fönstertvätt

Igår packades BB-väskorna och så fick jag för mig att hamstra halva   butiken hem med mig, för att laga extra mat att frysa in. De som känner mig vet att jag bara lagar mat för att jag måste, och finns det en möjlighet delegerar jag gärna vidare det. Så jag ställde mig och lagade tre skinkfrestelser, varav två åkte in i frysen. Tillika som de åkte in i frysen, så ordnade och organiserade jag frysen. Tjiisus.

Idag då ? Började dagen med att stiga upp före Amanda, för att gå i duschen. När har jag senast stigit upp före Amanda..Måndagen till ära skulle det såklart föras in ett nytt urinprov till labben. När vi kommer hem känner jag att ta itu med att klippa hundens klor ( vilket hunden haaaatar ). Med nyklippta klor for vi alla tre flickor ut på en kort promenad före vi åt mat. 

Efter maten brukar jag min vana trogen slänga mig på soffan och halvsova en stund. Nepp, inte idag. Idag satte jag mig på kökspallen och började laga följande mat - efter att jag just hade ätit en maträtt. Slutresultatet var en extra modell större kastrull med korvsoppa, som kommer åka in i frysen.

Slängde jag mig på soffan efter det här ? Nej. Då redde jag upp allt, och passade på att dammsuga, fast det bara gått två dagar sen sist. 

Cirka tjugo stycken kåldolmar, två skinkfrestelser, fyra kippor med korvsoppa och sen det här vanliga grejerna som extra bröd, en påse köttbullar, lite baguetter, en halv påse klyftpotatis, bär och x-antal grönsakspåsar finns nu i frysen. Jag tror vi klarar oss nu.

Slänger in en extra bild på en blomma som Amanda plockat idag.

Men nu tänker jag slänga mig på soffan och ta det lugnt.. en stund ivf.

Sista läkarrådgivningen undan. 

Även om allt inte var rosenrött, steg jag ändå ut från rummet med voittajafiilis.

RR :110 / 72  p.108

Vikt : + 1,6 kg

Lite för mycket, men inte så konstigt med tanke på hur mycket vätska jag samlat på mig.

Svullnad : +++

HB : 99

Urin : Bobbor, bobbor och bobbor..

Babyns puls : 147-152

Fundusmått : 34,5

För två veckor sedan var det 31, så det har ökat ganska mycket - remiss till ultra för att kolla fostervattenmängden, samt babyns storlek. Läkaren tyckte babyn kändes mera som rv. 39 storlek än rv. 37.

Inre undersökning : Även fast jag inte alls tycker om de här inre undersökningarna, blev jag ändå glad över nyheterna hon gav. Ingen livmoderhalstapp kvar, livmodermunnen nog stängd ännu, huvudet lågt nere. Hennes dom var alltså : det tar inte länge så kommer babyn. JESSJESSJESS !!!! 

Då jag väntade Amanda så fick jag visserligen också domen att babyn nog kommer före beräknat, men tji fick jag mig och det gick två veckor över. Idag sade läkaren att hon tvivlar starkt på att det skulle gå över två veckor, men jag vet ju att ta det med en nypa salt.

Precis som de flesta höggravida kvinnor i detta skede, så börjar det ju ta lite på psyket nu redan. Så jag blev jätte glad över detta besöket och det gav mig kraft att kämpa det lilla som är kvar.

Även fast det känns som jag står och trampar på ställe, så går tydligen tiden framåt och åter igen var det dags för rådis-besök.

Man bygger en ganska bra relation med sin mödrarådgivare, och att sedan fara till en vikare är ju inte riktigt samma sak. Men visst förstår jag ju också att alla har rätt till semester.

Nå den första frågan man får är ju "Hur mår du". Jag hade ärligt talat lust att börja gråta när jag fick den frågan, men valde att ändå svälja det och svarade försiktigt "nåjaa"..Sanningen är att det känns som om jag drunkar snart, jag vill ha vår baby nu.

RR : 106 / 67 p. 85

Skönt att ha pulsen lite lägre för tillfället.

Vikt : + 1,2 kg 

Svullnad : Yepp

Så de två ovan har lite med varandra att göra.

HB : 93

Ååååååååå... Iron here I come, again. Sku mer än gärna sticka genast till Apoteket oh köpa Floradix, men jag är pank :(

Urin : Leuk 3 +

Åååååååå...

Fundusmått : 31

Pulsfrekvens : 130-140

Annat : Har haft en sån känsla av tryck i underlivet, samt nu sjuka sammandragningar, så på min egen begäran gjorde hon en inre undersökning. Babyn ligger jätte lågt nere, och allt är mjukt där nere. Så att jag kännt ett enormt tryck är inget konstigt.  Så en liten glimt av ljus, kanske kanske vi får vår baby snart. Hoppas hoppas hoppas.

Jaha, jag sku liksom publicera lite andra bilder med kommande text, men jag kan inte hitta kameran någonstans.

Nåjoo, i varje fall så här under min tid som sjukledig och mammaledig har jag utvecklat en förkärlek till bantningsprogram. Till en av favoriterna hör "Extrem viktminskning" med Chris Powell.

Oh, så lycklig jag blev när det kom två nya avsnitt efter varandra här på kvällen. Så jag bunkrade upp med poppisar och ett glas modell större cokis. Hah, det är ju precis så man skall göra, jo. 

Medans bruden i tv:n minskade i vikt och mina poppisar i påsen också minskade, kommer ju alltid samma tankar i huvudet. Så strongt av de som är med i programet. Man blir själv inspirerad och ser lite på poppis-påsen man just ätit och ångrar sig en aning. Jag fantiserar mig själv utan denna höggravida mage, ute på raska länkar, träning i punttis tills man är grisrosa m.m. Vad jag längtar.

Med huippuhyvä telefonkameralaatu, gjorde jag det bästa av situationen och for ut på vår ( min och dogis)  rutinerade kvällslänk med gubb-rocken dånandes i hörlurarna och det kändes t.o.m så bra att jag gick lite extra snabbt idag. Hastigt drogs jag dock ner på jorden och slutrakan var inte så vacker med ryggvärk och en pissblåsa som var nära att spricka. Men motivationen och längtan till att se mina egna kilon rasa på vågen är fortafarande desamma. Vad jag längtar tills jag är tillbaka i min gamla kropp, kroppen som dessutom skall passa in i brudklänningen som hänger och ser så fin ut där i gästrummet.  

Nu ska jag och min höggravida mage göra det vi gör bäst - ligga på soffan och se på tv.

Nu måste jag rensa lite.

Det är ju grym baby-boom just nu, åtminstone i mina kretsar. Nu börjar alla ha fått sina små. Var och varannan dag ser man "Äntligen kom vår efterlängtade..." -statusar på fejsboken. 

Nu vill jag också. Nu börjar jag färdig med den här graviditeten. Nu har tycker jag att babyn så småningom skulle få komma. De är inte så roligt att inte få sova på nätterna. Är mera vaken på natten, än sover. Vessan skall besökas åtminstone fem gånger per natt. Jag vaknar VARJE gång jag behöver vända mig för det tar sjukt i bäcken. Sen är det ju sommar - jag har så inihe***tes hett och man behöver inte vara gravid för att veta hur jäkligt det kan vara att ha för hett då man försöker sova.

Samtidigt är jag ju helt dabbig, för igentligen vill jag att tiden skall stanna för en stund så jag får njuta den sista tiden med Amanda. Samtidigt ifrågasätter jag min roll som tvåbarnsmamma.

Om man får säga själv, så tycker jag att jag är en ganska duglig mamma åt Amanda. Men du kan bara anta hur det komma vara sedan som tvåbarnsmamma, du kan inte veta exakt hur det blir före du är i den situationen. Tänk om jag inte alls blir bra tvåbarnsmamma..

Sånt rör sig i mitt huvud, tillika som jag inte vill vänta en sekund till på att få vår andra efterlängtade ädelsten i famnen.

Tassighet i högsta grad..

Bättre dagar har man ju haft. Har ungefär varit lika trevlig som en disktrasa idag. Och har nu igentligen inte ens nån ordentlig orsak att vara sur, bara en massa smått som samlat sig.

Nåjoo idag var det dags för rådgivning igen. 

RR : 97/65 p. 108

Hatar när pulsen skall vara så hög, det känns så obehagligt.

HB : 108

Jippiii !

Urin : Togs inte idag, skall till labben imorgon igen , surprise surprise. Jag och labbtanten börjar bli riktigt goda chomisar.

Vikt : + 2, 3 kg

Ett av irritationsmomenten idag. Det finns ju en vettig orsak till att ha ökat så mycket som det gjort som jag inte kan rå för, men det är ändå inte roligt att se såna siffror. Fast jag beslutat att försöka att inte bry mig så mycket om vikten nu, så kan jag ändå inte låta bli att bli svettig av tanken att jag skall kämpa ner alla kilon också.

Fundusmått : 31 cm

Babyns pulsfrekvens : ~ 145  

Svullnad : + 

Har börjat samla på mig vätska nu, mest till kvällarna. Så pass mycket att min förlovningring nu får ligga på hyllan, och några andra skodon än crocs kommer inte på tanken.

Annat : Nu skulle jag inte orka vara gravid mera. Under mindre än en vecka så har tre av bekanta fått sina små, så det har fått mig att längta ännu mera tills vi får vår lilla i famnen.

Sömnen kan man inte hurra över, sover så dåligt just nu. Vaknar så fort jag skall vända mig, det gör ont i bäcken då man vänder sig och så skall man såklart upp på vessan hela tiden.

Jag har blivi helt otroligt klumpig. Magen tar i överallt. Jag spiller en massa. Jag tappar saker.

Nu får jag ju lite illa till vara, för jag har klagat så mycket ovan. Men jag tänker inte bygga upp någon fasad heller. Klart jag är tacksam och lycklig för att vi har möjligheten att få egna barn, men ibland tar hormonerna över.

Redan tidigt i graviditeten fyndade jag en relativt billig begagnad syskonvagn och köpte den genast. 

Här har jag också nämt vagnen. En stund efter att jag klickat hem liggdelen så ångrade jag köpet och valde att skjuta upp det. Nu i början av veckan hittade jag en svart begagnad liggdel till vagnen. Så i förrgår sökte vi den. Tvättade upp allt som kunde tvättas på vagnen och nu är den färdig att användas.

Nu är det bara resten kvar, haha. 

Det här med att vänta andra barnet är på så många sätt annorlunda från att vänta första. Fast glädjen är lika stor, så är det ändå annat.

Då jag väntade Amanda hade jag vid det här laget ALLT färdigt. You name it, sängen var fädigt bäddad, BB-väskan packad, skötbordet monterat, babykläderna tvättade och noga sorterade, matstolen var färdigt på sin plats och jaa-a allt var fixat.

Nu - det enda jag har färdigt är kläderna i skötbordet. Sängen vi denna gång skall använda står i Svärmors tvättstuga, resten av sakerna är hemma hos Mamma i garaget. Jag har ännu inte handlat nya tutt-flaskor, nappar, nya bröstgummin m.m. Skötväskan är nånstans i huset, men var vet jag inte. 

Det är ju värsta baby-boomen just nu, iallafall vet jag sjukt många som väntar nu tillika - och de alla har liksom sitt färdigt redan. De "boar" helt för fullt. Vad är felet med mig ? Det här barnet är ju precis lika önskat och älskat som Amanda..

Masun <3

Nåjoo värre bekymmer har ju folk nog haft..

Senaste besöket till mödrarådgivningen, blev jag satt på två veckors sjukledighet för att mitt hb var 98.

Obsidan, järntabletter har jag nu ätit dessa veckor och dessutom vilat. 

Idag var då uppföljningen.

RR : 120 / 58 p. 73

Betydligt bättre än tidigare. Skönt att pulsen också sjunkit.

Babyns hjärtljud : 130-155

Och så mättes ju såklart HB : 99

99 !!? Blev så förvånad. Hade förväntat mig bättre. Här har man ätit dessa illaluktande, illasmakande och magfördärvande pillrena och så har det stigit från 98 till 99..

Före förra besöket var jag jätte trött och hade svårt att hålla mig vaken t.o.m när jag körde bil, men nu har jag varit piggare tycker jag själv åtminstone. Trött är jag nog ännu men inte på samma sätt som då.

Ytterligare två veckors sjukledighet och en remiss till mödra. pkl i Lojo blev det. 

Tänkte bjuda på lite magbilder :

I April såg jag ut så här. Kommer ihåg att jag kände mig som en kossa då, fast jag var väl medveten om att det inte är något jämfört med fiilisen man har senare i graviditeten.

Nu, två och en halv månad senare :

Framifrån. 

Nu, NU börjar jag känna mig stor.

Så där annars om graviditeten :

Andfåddheten och känslan att inte få luft ordentligt känns lite jobbig. Något jag också upplevde med Amanda, men då fick jag riktigt panik när det kändes som om man inte fick luft. 

Babyns rörelser börjar bli ganska kraftiga och det kan ta riktigt ont om babyn ger en ordentlig spark mot revbenen. Något som känns jätte lustigt är när babyn rör på sina fingrar, då kan jag ibland känna det och det kittlar.. De är lite småroligt. Hicka har också babyn ibland, hela magen hoppar till då.

Något som inte ha besvärat mig på en tid nu är foglossningarna, men nu när jag liksom har tagit det lugnt och gått endast korta och långsamma promenader - så har foglossningarna kommit tillbaka. Dock inte lika sjuka som tidigare.

Nu tycker jag att tiden skulle kunna gå med racerfart, så vi skulle få vårt lilla knytte i famnen.