Förbered Er på långläsning. Skall försöka göra det så redigt som möjligt.
Det började på söndagen. På kvällen efter att Amanda somnat såg vi nya avsnitt av NCIS och det blev rätt så sent. Klockan 01:00 kände jag den första värken. Jag märkte genast att den var annorlunda som de andra värkar jag haft. Tänkte inte mera på det och gick till sängs.
Drömde på natten att jag hade värkar, och vaknade till att det var riktiga värkar jag hade. Drömmen var sann. Yrvaken som jag var orkade jag inte notera det destumera. Vaknade varje gång en värk började, sneglade lite på klockan och konstaterade att värkarna kom med ca. 20 minuters mellanrum.
När klockan nått fem kunde jag inte mera sova mellan värkarna utan började lite ana att det är påriktigt nu. Började klocka värkarna. Cirka femton minuters mellanrum. Nu började värkarna vara ganska sjuka. Steg upp, gick på vessan, släppte ut katterna och sånt. Tidigare har sammandragningarna slutat eller fått längre mellanrum då jag rört på mig. Nu kom de bara tätare, och gjorde sjukare. Nu kom sammandragningarna med tio minuters mellanrum. Textade mamma och förberedde henne på att kanske få komma och agera barnvakt. Gick på vessan igen och märkte att jag trott helt fel. Jag trodde tidigare att slemproppen gått, men jag hade fel - NU for den. Nu kom sammandragningarna med nio minuters mellanrum, plötsligt blev det bara åtta minuters mellanrum. Nu ringde jag mamma och bad henne komma över.
Packade med det sista till BB-väskan medan vi väntade på att mamma skulle komma. Då mamma anlände kom värkarna med bara fem minuters mellanrum. Ringde Lojo och meddelade att vi är påväg. Resan till Lojo gick minsann snabbt och vi anlände passligt till skiftesbyte, så togs CTG-kurvan en halv timme, tills sedan en barnmorska kom. Sammandragningarna var fortfarande med fem minuters mellanrum. Får nu Litalgin intra muskulärt, men det hjälper inte det minsta.
Barnmorskan undersökte mig och konstaterade att jag "bara" var två centimeter öppen. Great, tänkte jag, vi blir väl hemskickade härifrån ännu. Så blev inte fallet. Vi förlyttades till ett rum och eftersom klockan nått åtta serverades jag morgonmål som jag åt medan jag satt på "pomppo-bollen" och med en dyna emellan, lutandes mot sängen. Barnmorskan börjar fixa igång badkaret.
Klockan 09:20 sjunker jag ner i badkaret och känner mig relativt avslappnad. Kan ännu koncentera mig bra på värkarna och andningen. Känner mig som en vinnare som skötte mig så duktigt. Efter en stund kommer de där sendragen i vänstra benet igen som jag var bekant med några veckor före förlossningen, men denna gång gör det ännu sjukare och jag börjar svära av smärta.
Klockan 10:00 kliver jag ur badkaret och sammandragningarna tar mig med sån fart att jag håller på att tappa fattningen. Värkarna bara kommer och kommer, utan paus, tillika som sendraget i benet håller i sig. Barnmorskan kollar läget - och jag är 4-5 centimeter öppen, och hon spräcker hinnorna och fostervattnet går. Barnmorskan ringer anestesiläkaren, som kommer efter bara några minuter. Jag ser henne inte alls, bara ligger och försöker koncentera mig på värkarna.
Nu kommer vi till det skedet jag får en dödsönskan.. Jag ligger på sängen i otroligt obekväm fosterställning, med värkar och sendrag. Kommer ihåg hur det här fungerar. Jag försöker mitt bästa för att ligga stilla fast jag har så ont. Anestesiläkaren har svårt att få epiduralen rätt. Jag har tappat räkningen på hennes försök att få epiduralen rätt.
Jag får panik av all smärta. Sammandragningar utan mellanrum, sendrag nonstop i benet och ett enormt tryck i ryggen av alla stick.Jag skriker rakt ut av smärtan. Jag skriker inga ord - bara rakt ut. Jag har en svag minnesbild av att Dani pajar min hand medan jag bara vrålar av smärta och tårarna rinner.
En apparat börjar skrika och en till läkare kallas på plats. Babyns EKG-kurva är inte som den skall.
En halvtimme senare dvs. kl. 11:00, och sex försök senare till att få epiduralen på plats, får läkaren ÄNTLIGEN epiduralen på plats och lämnar rummet.
Rummet fylls av folk, jag vet inte hur många och är för trött för att ens orka notera något, för trött för att reagera på värkarna vars smärta inte ännu hunnit börja avta. Ligger bara och gråter av utmattning. Får klart för mig att det måste tas ett blodprov från babyns huvud för att veta att babyn får tillräkligt med syre.Provet tas och det visar sig att babyn nog mår bra, men antagligen också fick panik, då jag hade det.
Nedre läget kollas och under den tiden som ansestesiläkaren och den andra läkaren var på plats hade jag öppnat mig från 4-5 centimeter till hela 8 centimeter.
Det berättas för oss att babyn har mycket hår, och att det mörkt. En liten ljusglimt för mig och jag orkar skämta med Dani, och frågar om han vill ha faderskapstest nu, eftersom vi båda var bombsäkra på att det skulle komma en liten Amanda-kopia dvs. nästan skallig med några riktigt ljusa fjun på huvudet.
De två sista centimetrarna som är kvar, ligger jag ensam i rummet ( Dani tog endast rökpaus, och kom tryggt tillbaka sen) och halvsover och försöker samla krafter inför kommande. Börjar känna flere enorma tryck och när det börjar bli riktigt obehagliga ringer jag på klockan. Läget kollas och jag är nu fulla 10 centimeterar öppen. Jag ber om förlossningspallen eftersom jag tyckte om den då jag födde Amanda.
Klockan är 11:40 då min rumpa landar på pallen. Jag hinner just och just få ner rumpan så kommer ett enormt behov av att krysta och jag får deja vú från 2010. Det känns som jag lämnar min kropp och svävar ovanför den, och kroppen sköter sitt helt och hållet. Bara efter två krystningar säger barnmorskorna åt mig att sluta krysta. Jag rycks tillbaka till mina fulla sinnen, och frågar förvånat om det var färdigt redan. Barnmorskorna skrattar och menar att det var färdigt nu.
Efter bara tre minuter, dvs klockan 11:43 föddes vår älskade och så efterlängtade dotter. Jag kommer ihåg att jag fungerade ungefär lika som 2010, lutar mig bakåt med vårt lilla gråtande knytte i famnen och gråter av lycka. Frågar om det är en flicka som det sades åt oss på ultrat, vilket var korrekt.
Mamma och dotter förflyttas tillbaka till sängen. Pappa klipper av navelsträngen. Jag börjar amma, tillika som barnmorskan kollar om jag behöver sys, vilket behövs. Fyra stygn och nästan en timmes ammning senare är Pappa och barnmorskan och far och tvättar, väger och mäter vår lilla fröken. Vår andra dotter är nästan exakt lika stor som sin storasyster. De är precis lika långa, och vikten skiljer endast tio gram.
Pappa tar sin dotter i famnen och sitter och bekantar sig med henne medan jag går i duschen. Jag hade förlorat endast 300 ml blod och hålls denhär gången på egna ben hela duschstunden. 2010 duschades jag av barnmorskan medan jag själv låg på golvet för jag tänkte svimma hela tiden - så jag tycker nu 2013 att det var lite trevligare stund.

Brickan rullas in och jag äter och dricker tillika som jag ammar igen. Efter ammningen är färdig förflyttas vi till vårt rum. Jag tycker jag känner mig ganska behaglig och mänsklig i jämförelse med 2010, då jag kände mig så söndertrasad och kunde inte sitta ordentligt på flere veckor. Känner mig så till lags att jag tillåter besök den dagen.
Dani lämnar sjukhuset för att åka och söka den nyblivna storasytern. Hon kommer springandes in i rummet och ropar : "Heeeej mamma". Amanda konstatrerar att babyn inte mera är i mammas mage, och frågar om jag nu kan hoppa med henne på trampolinen. Famo och Mommo infinner sig nu också på BB. Amanda vill snabbt hålla i sin lillasyster och vill inte heller ge henne ifrån sig då Mommo frågar om hon får ta lillasyster i famnen. Men myrorna i byxorna tar snabbt över på Amanda och de andra får hålla lillasyster i famnen.
Vi får också besök av Danis gudföräldrar och av Frökens blivande gudföräldrar. När besökstiden är slut blir ännu Dani, Famo och Amanda kvar en stund, tills det blir dags för dem att åka hem för att Amanda börjar ha sovtider. Efter dörren stängs gråter jag nästan lika mycket som Amanda. Både av lycka och saknad. Saknade Amanda så mycket, men tillika så lycklig.
Tänk, nu har jag två barn. Jag har blivit given två otroliga underverk. Det finaste och dyrbaraste i mitt liv. Nu har jag två döttrar, båda två lika vackra, lika älskade och efterlängtade.
